Systrarnas väg mot Marathon

Äntligen! Idag kände jag mig piggelin så jag vågade ta på mig joggingskorna och sticka iväg en sväng. Åh så underbart sen då! Trots att jag åt lite för nära inpå och hållen gjorde sig påmind hela tiden, så var det bara så skönt att känna att orken fanns där, trots en vecka i soffläge. Ljuvligt. Totala tiden blev 28,24 minuter. Nu har jag mersmak, på onsdag blir det lååååååååångpass. Det är något särskilt med löpning, speciellt när man känner sig i form. Det är den ultimata känslan av frihet och av att allt är möjligt. Så länge jag springer har jag inga problem i världen och inga hinder är för stora. När man kommit hem igen och lugnat ner sig brukar verkligheten komma i kapp en, men man kan ändå tackla saker och ting på ett bättre sätt. Det är nog min anledning till att springa. Känslan. Känner en impuls att anmäla mig till fler lopp... men får vänta lite så att det passar.

Nu ska jag gå och ta ett svalkande dopp i sjön med hund och husse.