Systrarnas väg mot Marathon

Dagen slutade ungefär som den började. Efter middagen fick jag svinont i magen och skippade hela förfesten. Pallrade mig tillslut iväg till puben bara för att konstatera att jag inte tycker att det är kul längre. Jag vill tycka att det är kul, men nej...kalla mig gammal och tråkig om ni vill. Jag känner mig lite ledsen, för jag haft skitkul på den där puben och jag saknar den känslan. Jag och Edvin träffades ju mest på puben i början, och jag har många härliga minnen därifrån. Det är nog därför jag fortsätter gå dit, i hopp om att återuppleva allt det roliga och få känna mig ung och fri igen. Men jag har förändrats en del... det är det som är det luriga. Jag mår egentligen bättre och bättre hela tiden, men samtidigt mår jag sämre och sämre i vissa miljöer. Jag känner mer och mer avsmak för alkohol och allt som är ytligt, och jag längtar mer och mer efter nära och djupa vänskapsrelationer, efter familjen och efter det som verkligen betyder något. Längtar efter att få ta mig an utmaningar som ger mig mer än en utekväll (vart det än är någonstans). Jag känner mig glad för detta, men samtidigt vemodig och känslan av ensamhet växer. Jag är rädd för att de nära vänner jag har snart försvinner, rädd för att jag drar mig mer och mer undan, rädd för att jag inte har min familj nära mig. Jag vill vara stark, jag vill tro att jag är stark och jag vet att jag kan vara det... men ibland känns det hopplöst.