Systrarnas väg mot Marathon

Jag måste ha världens bästa pojkvän. Jag var ju inte så glad igår, grät och grät halva dagen (jag tror det måste vara hormoner som spökar för jag tillslut visste jag inte varför jag grät, okej att det är trist att inte känna sig frisk... men man behöver inte gråta floder). Edvin skulle åka och handla så jag skickade efter lite naturmedicin... och han kom hem med det, ställde sig och lagade god mat medan jag fick vin. Och efteråt fick jag supergod capuccionoglass och vi kollade på en film och mös i soffan. Mitt humör vände helt, för jag kan ju inte klaga när nån bryr sig så mycket om mig... Jag älskar dig älskling! 

Idag har jag försökt sova så mycket som möjligt nu på morgonen, hällt i mig alla mediciner och tagot alla vitaminer jag har. Och nu även druckit massa kaffe. Men jag är så fruktansvärt trött fortfarande. Det är lite som att kroppen skriker. Den vill inte va med längre. Tror jag ska vila hela oktober ut och satsa på att känna mig okej till koventet den 7 november. Det blir som ett omvänt träningsmål: VILA! (förutom tisdagar då jag ska försöka köra jympa så gott det går). Idag får det bli en skön promenad och lite frisk luft. Sen ska jag jobba på loka i helgen, vilket är som ett jävligt jobbigt träningspass... men det ska väl gå ändå. /Maria