Systrarnas väg mot Marathon

Jag börjar känna mig lite bättre, peppar peppar, och har vart uppe en hel del i dag. Har till och med vart ute två gånger. Eftersom det är sjukt tråkigt att vara sjuk så drömmer jag mig alltid bort. Kollar hus, kollar jobb, kollar utbildningar... jag är ju lite panikslagen ibland över att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv.

Just nu har jag tre jobb (eller egentligen bara två, det sista har jag inte ens börjat med än), som jag trivs halvbra med. Det är okej jobb, men inte mer. Och jag vill inte tycka att mitt jobb är okej, jag vill älska det jag gör! Men jag står ut nu eftersom jag älskar min lägenhet, min hund och speciellt min sambo. Och jag vill inte flytta utan dem.

Ibland tänker jag att jag får nöja mig med att jobba där jag får jobba. Men vadå nöja mig?? Jag är 21 och ska väl kunna förverkliga mina drömmar någongång?? Eftersom jag älskar träning och att vara jympainstuktör så är det ju det jag ska jobba med. Jag är bara lite feg ibland och vågar inte tänka stort. Jag SKA utbilda mig till både personlig tränare och gå kostrådgivareutbildningen mamma skulle gått. Och tillslut SKA jag ha mitt drömjobb där jag både får instruera, massera och ge kostråd. För det är det jag älskar och det som känns rätt i magen. Och då ska man väl lyssna på den magkänslan? Jag tänker aldrig ge upp mina drömmar, och den dagen jag gör det får ni skrika på mig tills jag fattar att jag KAN bli det jag VILL!

Sådär, lite pepptalk mitt i allt elände... Puss och kram /Maria


Drömmar är ju de godaste kakorna som finns också... mmmmmmmm