Systrarnas väg mot Marathon

Ibland är det fruktansvärt jobbigt att ha sin familj långt borta. Speciellt när någon inte mår bra. det är då det blir så definitivt att jag bor här för alltid. Jag är inte bara iväg i 3 år för att plugga resa eller dylikt jag bor 60 mil från mina närmaste och så kommer det alltid vara. Nu låter det som att jag är tvingad till det och så är det ju såklart inte. Jag vill bo i skåne, jag älskar skåne men jag har min familj i stockholm och ibland är det tufft. Jag blir så avundsjuk när andra "svänger förbi" sin mamma på en kopp kaffe eller inte vet va de ska laga för mat och åker till sina föräldrar för en god hemlagad söndagsstek (inte för att min mamma brukar laga söndagsstek haha det har nog aldrig hänt. eller?) 
men sen finns det ju klart fördelar också. Man uppskattar varandras sällskap så mycket när man träffas och man bråkar aldrig/sällan. Man saknar dom så mycket att man förstår hur viktig familjen är, att de inte är några man bara ska ta förgivet. 

Jag önskar Stockholm låg närmare skåne. Nu ska jag mysa med min skåne-påg. /Maya

 

Min pappa och min mamma. Mina älskade föräldrar. Och nej pappa jag behöver inte låna pengar jag bara saknar er just nu :-)