Systrarnas väg mot Marathon

Jag mår bra, magen växer som den ska och den lilla flickan där inne är väldigt livlig. De senaste namnförslagen är:

Vilda
Hollie
Frida
Amanda
Gry

Men inget är 100 än.

Jag jobbar på men börjar bli trött i ben och rygg redan nu. Jag är i V28.
Ted mår också bra och börjar sitt nya jobb imorgon. Nu ska han driva företag och jobba heltid samtidigt, men om någon grejar det så är det han :)

Jag längtar efter mamma, pappa och Maria mer än vanligt, har nog något med graviditeten att göra. Vill ha mina närmaste nära. Saknar min Alexandra, saknar Marielle. Mina musketörer!

Saknar mormor, det var så längesen vi träffades!

Jag längtar efter vår bebis. jag längtar efter att lära känna den lilla individen. Undrar så mycket hur hon kommer vara. Kommer hon likna mig? Eller Ted? kommer hon få Teds temperament ;) Mitt humör?

Jag har mycket roligt framför mig nu, mitt liv kommer förmodligen aldrig mer vara som det har varit förut. Jag vet att jag någon gång sa att "när man får barn då är man vuxen" det är väl det jag är nu då. Snart. Lilla jag...

Allt började redan i 1:a klass. Mellan 6 och 7 års ålder hände något med min kropp. Jag blev en tjockis. Egentligen har jag aldrig varit tjock, utan bara stor - längre, bredare och ja större helt enkelt. Jag kommer inte exakt ihåg när jag själv insåg att jag va större än de andra, men jag kommer ihåg känslan av att bli kallad tjockis. Det var inte så att jag blev ”retad” eller kallad ”fetto” varje dag, det var mer något man kallade mig när man blev arg. Jag har, om jag kommer ihåg allt rätt, alltid varit ganska omtyckt. Jag var omtyckt av killarna för att jag var duktig på sport och gärna var med och lirade fotboll på rasten och omtyckt av tjejerna för att, tja inte vet jag, för att jag är en kul typ helt enkelt??

Men känslan av att inte riktigt duga fanns alltid där i alla fall. Jag var ju bara en ”tjockis”.

Jag har ett minne av en morgon i lågstadiet någon gång. Några killar stod på en container och försökte välta den, de gungade fram och tillbaka men inget hände. Min kompis, min kanske bästa kompis när jag tänker tillbaka, Niklas, ropar högt så att alla barnen hör att ”Kom hit och hjälp till Maya, om du ställer dig här uppe så kommer den garanterat välta”. Som jag skämdes. Alla barnen, yngre och äldre skrattade. Jag var ett skämt. Jag var en tjockis och en tjockis är inget värd.

Den här känslan skulle följa med mig hela min barn- och ungdomstid. Är du tjock är du dålig, är du fet är du inget värd.

Ett annat minne jag har är när min kompis Annas farmor kallade mig för kraftig och rejäl. Hon tyckte väl att det va en komplimang för hon sa det på så sätt ”det här var en kraftig och rejäl tös, inte spinkig som ni andra” eller något sånt. Jag blev jätte ledsen såklart men skrattade och skämtade bort det.

En gång skulle vi spela teater i skolan. Jag har alltid varit en teater apa och alltid tyckt att sånt är väldigt kul. Den här gången skulle vi sjunga ”Dagny – kom hit o spill..osv”. Jag ville såklart spela Dagny her self, men de andra tjejerna gick inte med på det. De tyckte jag skulle spela en tjock tant som satt och tryckte i mig bullar i bakgrunden. Kul.

Jag har fler sådana minnen, och det nog inget jag är ensam om, alla har vi vår skit. Alla har vi våra konstiga komplex som kommer från och av något. Jag vet att jag inte är ensam, jag tycker inte ett dugg synd om mig själv för detta idag. Jag var inte mobbad och jag var inte utanför. Jag försöker bara förstå mig själv idag. Mer om det senare.

I Haninge där jag kommer ifrån börjar man i högstadiet i åk 6. Ett år för tidigt om ni frågar mig, då man som 12-åring inte alls är beredd på att kastas in i en värld av skåphallar, rökrutot och olika klassrum. Men det gjorde i alla fall jag. Det var det värsta året i mitt liv. Det räckte inte längre att vara en ”kul typ” och ingen spelade längre fotboll på rasten. Nu var det yta och hur många kompisar du hade, hur många på skolan du kände som räknades. Jag blev en sån tjej som dög när man bråkat med sin bästis. Jag fick vara med ibland.

Jag fick bröst tidigt. I min nya högstadieskola spred någon tjej (som förmodligen, som man förstår nu i vuxen ålder, var avundsjuk) ett rykte om att mina bröst bara var som två fettklumpar. Detta tyckte ju elaka, osäkra och andra stackare var väldigt intressant att prata om. Kommer ihåg när min, tidigare så nära kompis som jag haft så mycket kul med, Niklas berättade det för mig. ”De pratar om dina bröst Maya” sa han ”de säger att de bara är två fettklumpar, är det sant eller”. Han berättade det inte för min skull, för att jag skulle veta om vad folk sa, han berättade det kanske för att han ville såra mig? Eller ville han se mina bröst? Trodde han jag skulle motbevisa honom genom att visa upp dem?

Samma Niklas frågade mig ofta om jag kysst någon än. Jag kunde känna att hans fråga alltid var ironisk ungefär som att haha klart du inte har som är så tjock och ful. Det kändes som han menade att jag aldrig skulle få göra det. Så fel han hade. Så fel jag hade som trodde honom.

Någon gång i början på vårterminen fick jag nog. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, mitt självförtroende var på botten. Jag trodde verkligen att jag var världens fulaste och tjockaste människa. Jag trodde att jag aldrig skulle få kompisar eller killar om jag inte gick ner i vikt. Så vad gjorde jag? Jag slutade helt enkelt att äta.

Jag ser det som att min barndom tog slut här. Den tog slut samma dag som jag bestämde mig för att sluta äta. Innan hade jag mått dåligt av att vara ”tjockis” men på något sätt ändå accepterat mig så. Jag hade det ju skapligt bra i alla fall. Jag var duktig på handboll, mitt lag vann många turneringar, jag var duktig i skolan, hade super lätt för att lära osv. Helt plötsligt spelade sådant ingen roll. Det spelade ingen roll hur duktig och bra jag var på något så länge jag inte var snygg, smal och populär. 

Jag förändrades. Jag har alltid varit en glad tjej. På mitt dagis kallade de mig för solstrålen. Jag har alltid haft lätt för att skratta. Hemma har jag alltid spexat och levt om. Helt plötsligt var jag bara tyst. Jag rörde knappt maten och sa inte ett ljud vid middagen. Jag vet att mamma och pappa var oroliga. De försökte nog pratat med mig men jag ville inte.

Vårterminen gick och det blev sommarlov. Jag minns att vi vart hemma hos farmor och farfar och att farfar sagt till pappa att ”ser ni inte att flickan håller på att försvinna?” Jag njöt. Det var ju precis det jag ville. Jag ville bli smal så att den tjocka flickan försvann. Den tjocka flickan skulle försvinna för att ge plats åt nya snygga smala tjejen. Mamma och pappa var, vad jag kommer ihåg, förtvivlade. Men det fanns inget de kunde göra eller säga. Jag hade bestämt mig – aldrig mer tjock!

Under sommarlovet åkte vi till Grekland. Det var första gången jag åt en glass på 6-7 månader. Jag minns att det var nu jag förstod att jag faktiskt lyckats. Jag var snygg och smal och kunde känna hur killar tittade på mig.

Så närmade sig skolstarten. Jag kände skillnaden redan första dagen. Kanske var det egentligen bara jag som var förändrad, men det kändes som om alla tittade på mig med beundran och respekt, deras attityd mot mig var förändrad.  

Efter några veckor märktes det – jag hade lyckats. Jag var inte längre en ”reserv” jag var the shit! Jag var den man ville vara med. De äldre killarna intresserade sig och frågade ”vem är hon, är hon ny?”

Skolan gick utför. I mitt omdöme från åk 7 kan man läsa:

”nonchalant” ”kaxig” ”inte välkommen på mina lektioner” ”kommer in som en drottning, sen och utan böcker, stör alla andra och skiter i vilket”

Men vad gjorde det? Jag var populär, det var viktigast. Tillslut fick jag byta skola.

Jag hängde i rökrutan, på fritidsgården, lärde känna ”alla” och gick på mega disko. Jag hade allt. Förutom min självkänsla. Jag blev tvungen att byta skola.

Fast jag nu var 20kg mindre än tidigare kände jag mig tjock- speciellt vid nederlag. Om någon kille inte var intresserad, någon tjej inte ville hänga med mig, om jag kände mig utanför, ensam eller osäker – då kände jag mig tjock.

Åt jag godis, drack läsk, åt en pizza eller bara en portion för mycket var jag genast en tjock värdelös typ igen.

När jag ser tillbaka på bilder från den här tiden så ser jag att jag är precis lika smal, om inte smalare än de andra tjejerna. Ändå minns jag att jag alltid trodde jag var störst. Jag minns en fest då en kille sa till mig att sluta dra in magen. Jag hade en jätte tajt tröja på mig och var så rädd för att se tjock ut att jag knappt vågade andas. I min värld var jag fortfarande tjock, även om spegeln sa något annat. Så kan det vara än idag. Jag vet inte hur jag ser ut ibland? Är jag tjock eller är jag smal? Är jag normal? Jag vet inte hur jag uppfattas. Jag vet att jag mår bra så länge jag tränar. Så länge jag kan röra på mig kan jag hålla ångesten under kontroll.

I nya skolan blev mina problem faktiskt bättre. Jag vet att jag under perioder kräktes upp maten även då, blev vegetarian ett tag (trodde det var nyttigare – att man skulle gå ner i vikt) och fortfarande trodde jag var tjock emellanåt, men i det stora hela mådde jag bättre.

De riktigt stora problemen kom tillbaka senare.

Jag kommer ihåg det så här. Det här är min historia. Andra har säkert en annan. Jag är säker på att mina föräldrar kommer ihåg det på ett annat sätt.

Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag bär på en liten flicka. Jag ska bli mamma till en liten tjej som en dag ska börja skolan. Jag vill komma ihåg hur det var. Jag vill inte glömma och förtränga allt som gjorde att jag blev som jag blev. Jag vill kunna säga att jag förstår henne och verkligen göra det. För det som händer under skolgången är inga petitesser, inget som går över och försvinner. Det formar dig, det skapar dig, ger dig både dina bra och dåliga egenskaper. Detta är något som du som förälder inte kan göra något åt. Du kan inte skydda dina barn mot sånt.

Första året på gymnasiet ägnade jag helt åt träning. Jag och min bästa vän Alex, hade inget annat liv. Vi tränade handboll med skolan på morgonen (idrottsgymnasium) Gym på dagen och handboll igen på kvällen. Vi spelade matcher med 3 olika lag. Vi hade ledigt en kväll i veckan då vi ändå tränade med pojkar 87 (?? VARFÖR ALEX; VARFÖR??)

Det fanns ingen tid till fest, kompisar eller framför allt ångest. Jag kunde äta som en häst, utan att gå upp i vikt, jag kunde äta som en häst, utan dåligt samvete.

Jag har alltid haft en hat- kärlek till mat. Mat är min bästa vän och min störta fiende. Godis och kakor har aldrig varit något problem, det kan jag leva utan, men mat är det bästa jag vet.

Efter halva andra året på gymnasiet så hände något. Handbollen blev tråkig. Jag skadade knäet och Alex hade bestämt sig för att sluta. Jag gjorde som hon, tänkte att det bara skulle bli en paus.

Jag gick upp i vikt. Jag tränade ju inte lika hårt som förut men hade fortfarande samma aptit. Jag kände mig tjock, ful och vilse i livet. Vad var jag utan handbollen? Utan den fanns det inget jag var bra på.

Jag började må dåligt. Jag bytte linje till estetisk bild och form (det bästa jag gjort förövrigt) Jag blev mer och mer annorlunda mina kompisar. Jag tog avstånd. Träffade en kille från Enköping och när jag inte gick i skolan så hängde jag där med honom. Jag var tjock igen (tyckte jag, egentligen handlade det om kanske 5-6 kg mer än normalt, men för mig var det hur mycket som helst) Under ca 2 års tid jojo-bantade jag. Jag gick ner med hjälp av nutrilett eller något annat (viktväktarna, viktkontroll på Internet osv) för att sen gå upp igen. Jag pendlade 10kg upp och ner.

Egentligen var jag inte så kär i den här killen, men jag behövde komma bort. Jag tror jag behövde komma bort från verkligheten, från mig själv, från mina vänner, från Haninge.

Studenten närmade sig och jag bestämde mig sista året för att jag skulle vara smal igen till sommaren. Nu började helvetet. Jag orkar inte gå in på det närmare, men till sommaren och till studenten så var jag smal igen. Jag var snygg och redo för ett nytt liv. Jag gjorde slut med killen och åkte med de gamla kompisarna till Hultsfred igen. Jag tyckte jag mådde hur bra som helst. Jag var smal, brun, snygg och glad. Jag kände mig omtyckt och saknad av alla. Inuti var jag trasig. Jag mådde så fruktansvärt dåligt egentligen.

På hösten blev det värre. Jag levde på frukt och keso i veckorna, ibland nutrilett. Jag tränade nästan alla veckans dagar. Spinning, simmning, löpning och allt möjligt.

På helgerna drack jag alkohol och på natten klämde jag i mig massor mat, som jag sedan tvingade mig själv spy upp.

Det värsta har inte varit att svälta sig, det är lätt för då tycker man att man är duktig. Det värsta är när jag har vräkt i mig mat för att dämpa ångesten. Smällt i mig glass, kakor, godis, grädde, nötter ALLT du kan tänka dig för att sedan spy upp det igen. Sen ångesten. Ångesten är det värsta. Varför åt jag det? Varför?

Hur som helst så var det ett helvete. Detta helvete gjorde att jag i januari året efter åkte till Thailand med inställningen att om inget bra händer nu så vill jag inte leva mer. Jag tänker inte komma tillbaka till Sverige och må så här dåligt. Jag var inställd på förändring. Förändringen kom. Jag träffade Ted. Jag träffade andra helt underbara människor. Jag byggde upp någon slags självkänsla. Jag hittade tillbaka till mig själv. Det låter så fjantigt men jag hittade den där glada tjockisen igen. Hon hade överlevt alla dessa år. Jag gick nämligen upp i vikt i Thailand, mycket, nästan 12kg. För första gången i mitt liv spelade det ingen roll. Jag mådde bra. Jag var stolt över mig själv. Jag kände mig uppskattad och omtyckt för den jag var (klyschigt jo jag vet) smal eller tjock spelade ingen roll.

Under åren som gått sen dess (4 st faktiskt) har jag hittat en balans. Jag har hittat min trivselvikt, utan att banta. Jag har gått ner massor sen Thailand men inte genom att svälta mig eller spy utan genom att bara vara. Jag trivs med mig själv och med mitt liv. Jag äter det jag är sugen på, jag motionerar och rör på mig – inte för vikten, utan för att må bra.

Nu är jag livrädd. Jag har redan gått upp 14kg i vikt. Jag är bara i vecka 21. Jag vet att det inte spelar någon roll, jag behöver inte känna som förut. Jag är äldre och klokare. Jag vet vem jag är och jag trivs med mig själv men gamla tankar finns fortfarande kvar och de ploppar upp ibland. Jag är livrädd, inte för att bli tjock, men för att bli sjuk igen.

Ja jag kallar det för att bli sjuk. Jag har aldrig varit inlagd, kallar det inte för anorexia eller bulimi, MEN jag var sjuk. Mår man så dåligt som jag gjorde, då är man sjuk.

Det värsta är att det är så vanligt. Det är så många tjejer som har det så här. Det gör mig så arg. Jag önskar jag visste hur man gör som förälder för att ens dotter inte ska drabbas. Det första som slår mig är att barn gör som vuxna gör inte som de säger. Alltså måste jag kanske se till att ta tag i mina problem en gång för alla så att de inte kommer tillbaka. Att ha en mamma som tycker hon är tjock, när hon egentligen inte är det, kan ju knappast sända sunda signaler. Eller?

Skriver egentligen bara för min egen skull. Mådde jätte dåligt när jag började, men nu känns det bra. Känns som jag ruskat om mig själv, kommit tillbaka till verkligheten och förstått hur lite det egentligen spelar roll. Jag ska vara med om något av det största man kan vara med om, jag ska ha barn! Vad gör några extrakilo när man tänker så?

Maya

Har jag precis beställt...




Nu ni ska det tränas igen :) / Maya